 |
|
|
|
När Sverige hotades av judiska bolsjeviker och kapitalister Svenska antisemitiska föreningen bildades den 22 november 1923 vid ett möte i Göteborg. Initiativtagaren Barthold Lundén valdes till ordförande i arbetsutskottet. Lundén hade även tidigare lekt med tanken på att bilda en antisemitiska liga. Redan i april 1921 hade han uttryckt sina tankar i en artikel i tidningen Vidi. Han ansåg sig också ha skapat en judefråga i Sverige genom sin antisemitiska kampanj och tyckte nu det var dags att inleda ett nytt skede i kampen mot judendomen i Sverige. SASF:s program lades upp som en "stridsplan", först skulle man lokalisera fiendens "ställningar", för att därefter nedkämpa dem en efter en. Man skulle inte köpa varor i judiska affärer, kapitalister skulle ta ut sina pengar från judiskt kontrollerade banker, "judetidningar" skulle bojkottas och blandäktenskap mellan judar och svenskar skulle motarbetas. Vidare skulle flygblad i "hundratusental ... spridas ut öfver landet" , antisemitisk litteratur ges ut och talare resa runt i Sverige och sprida föreningens budskap. Man skulle också försöka vinna politisk inflytande, även om den inte skulle vara ett politiskt parti. Organisatoriskt skulle SASF bestå av lokalavdelningar i varje stad, medan landsbygden skulle delas in i kretsar, som skulle dirigeras av en centralstyrelse. Alla svenskar och "germaner" var välkomna som antingen aktiva eller passiva medlemmar, utan beroende av klass eller politisk tillhörighet. Enda kravet var att man ville arbeta för "ett svenskt Sverige". Enligt Lundén klingade hans upprop inte ohört: "I väldiga massor strömma nu dagligen anmälningarne in" . Ett antal lokalavdelningar kom att bildas runt om i landet; Borås, Lund, Växjö och Härnösand. Även i Stockholm konstituerades en lokalavdelning, med hovrättsnotarie Sten Lothigius som ordförande. En lokalavdelning skulle också ha startats någonstans i Norrland. Efter ett möte i Folkets hus i Malmö, där Lundén höll ett föredrag om konstituerades Malmöavdelningen.
Lundén var dock inte den förste som bildade en antisemitisk sammanslutning i Sverige. Redan 1889 grundades Svenska
Antisemitiska Förbundet med August Skarin - redaktör för tidningen Den svenske arbetaren - i spetsen. Någon större framgång fick man inte och när föreningen blev bekant för allmänheten gick andra tidningar till angrepp. Social-Demokraten skrev t.ex. att en "judehatarförening" hade bildats i Stockholm. Trots den uteblivna framgången gjordes ett nytt försök att sprida de antisemitiska idéerna 1894. En ny organisation bildades med det kortare namnet Antisemitiska Förbundet. Något välutvecklat program hade man inte, endast en punkt formulerades konkret vilken var att judarna skulle föras till Palestina. Även denna gång hade Skarin ställt sin tidning till förfogande för publicering av judefientliga artiklar. I slutet av 1894 försvann emellertid de antisemitiska artiklarna från tidningen. Detta betydde troligtvis också att Antisemitiska Förbundet upphörde att existera samma år. Året därpå lade även Skarin ner sin tidning. 1907 bildade redaktören för Upsala-Posten, Mauritz Rydgren, en hemlig antisemitisk förening i Uppsala. Han försökte främst värva medlemmar bland stadens studenter, dock utan någon större framgång. Troligtvis upphörde föreningens verksamhet ganska omgående. 1922 kunde man i göteborgstidningen Vidi läsa ett upprop från det nybildade Svenska ligan. I uppropet påstod organisationen att judarna bar skulden till både första världskriget och ryska revolutionen. Inte heller denna förening nådde någon större framgång.
Svenska antisemitiska föreningen höll ett flertal möten där oftast Lundén höll föredrag, men även diskussioner, sång och
samkväm förekom. Mötesdeltagarnas antal varierade, men enligt Lundén skulle det vid Göteborgsavdelningens möte den 22
augusti 1926 deltagit tvåhundra personer. Man anordnade även friluftsmöten, vid ett sådant på Askim 1925 skulle femhundra
personer ha deltagit. Offentliga sammankomster anordnades också. I november 1925 hölls ett möte på Lorenbergsteatern i
Göteborg under rubriken "Offentligt möte i den judiska frågan". Först höll Lundén och därefter Dagny Carlhammar föredrag
om "Varför jag är antisemit" (Lundén) och "Den judiska andan" (Carlhammar). Man hade dock haft problem med att få ut
annonser om mötet, då pressen med undantag av Göteborgs Aftonblad vägrat ta in annonser. Därför hade man låtit
"sandwichmän" annonsera på Göteborgs gator. Trots detta skulle tvåtusenfemhundra personer ha kommit till mötet enligt
Lundén. Föreningen anordnade även vår- och höstparader. SASF kom också att genomföra en föredragsturné med Dagny Carlhammar som talare under 1925. Denna turné betecknades av Carlhammar som ett antisemitiskt härnadståg. Första föredraget hölls i Falun där Ordenslokalen nästan var fullsatt. Mötet öppnades av redaktören för Falukuriren, Waldemar Skarstedt, vars tidning tillsammans med Södertälje Tidning troligen var de enda tidningar som öppet gav sitt stöd åt SASF. I Växjö fick Carlhammar mothugg från församlingen och avslutade resignerat mötet. Enligt Carlhammar skulle "judedömet mobiliserat alla sina hjälptrupper och väl förberedt" sig på att sabotera hennes anförande. I Kalmar var mötesdeltagarna mycket entusiastiska och en lokalförening kom att bildas.
Troligen var SASF den mest framgångsrika antisemitiska sammanslutning i Sverige. Man förfogade genom Lundén över en
förhållandevis stor tidning, som enligt hans egna uppgifter skulle haft en upplaga på mellan 16 000 och 20 000 exemplar
per vecka 1924. Föreningen hade även kontakter med antisemiter och nationalsocialister i Tyskland, t.ex. var Herman Göring
under sin exil i Sverige på 1920-talet medlem i SASF. Någon egentlig medlemsförteckning finns inte. Troligen uppgick
föreningens medlemmar tidvis till mellan 1 000 och 1 500 personer. Tidningen Vidi kom att fungera som organ för SASF där Lundén publicerade starkt antisemitiska artiklar. Han anklagade judarna bl.a. för att försöka uppnå världsherravälde genom övertagande av pressen, bankväsendet och administrationen. Men för att lyckas måste de, enligt Lundén, förstöra kulturen. Detta skulle ske genom "folkmassornas förvirring och förvildning" . Denna utveckling ansåg Lundén avspegla sig inom litteraturen, konsten, filmen och jazzen. Lundén förfäktade också idén att judarna hade bildat en internationell stat i Paris, Alliance Isralite Universelle, som arbetade efter "De Zionistiska Protokollen". Denna s.k. stat hade inget eget territorium, dess medborgar bodde i redan existerande stater där de insamlade sådan information som kunde styra den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen till judarnas fördel. Detta skulle då, enligt Lundén, förklara det judiska storkapitalets förmenta herravälde.
Judarnas fysiska utseende framställdes i tidningen Vidi som rasstereotyper. Epitet för näsan t.ex. var
"kroksnabel". De fick också benämningar som "plattfötter", och "niggerläppar". Även skämtbilder publicerades där
judarna framställdes lätt igenkännliga med olika rasmarkörer. Man satte ofta likhetstecken mellan judar och
kapitalism, något som också återspeglas i bilderna. Ett exempel är att man försåg dem med klockor, som troligen
symboliserade att tid är pengar eller försåg dem med ordet "firtiprozentare", som skulle vara judarnas traditionella
ränta. En bild som symboliserar judarnas inflytande och makt över den svenska industrin var när en jude förkroppsligades
som en spindel, som i sina ben håller fabriker över hela Sverige. Samtidigt angreps judar som "bolsjeviker". T.ex.
Adolf Joffe, ordförande i den sovjetiska fredsdelegationen vid Brest-Litowsk och Emma Goldman som skulle varit en "känd"
bolsjevikagent i USA. Språket kom också att förvrängas så att judarna talade med en "jiddischaccent" där y blir i, g
blir k, osv. Även judarnas namn förvrängdes för att ingen skulle missa att det var en jude som artiklarna handlade om. Den
kände konstnären Isaac Grünewald kom t.ex. att benämnas, Then Isaac Snabelinsky. Just Grünewald var en idealisk måltavla
för angrepp av antisemitisk art. Han stod i spetsen för den moderna svenska konsten och därmed för de moderna
internationella konstströmningarna. Han var en duktig PR-människa, framgångsrik och assimilerad i det svenska samhället.
Och passade därför in i de judiska stereotyperna som internationell, kulturfördärvare och penninglysten mm.
1931 lades tidningen Vidi ner och samma år upplöstes troligen också SASF. Inte för att det fanns bristande intresse i
Sverige för dessa idéer, utan på grund av att Lundéns hälsa sviktade. Han avled 1933, samma år som Hitler kom till makten.
Tidigare publicerad i Judisk Krönika nr 5 1999
|
