Ca 1840 introducerade Anders Retzius skallindexet i Sverige, vilket kom att användas av hans son Gustaf när han i början av 1900 - talet gjorde sina skallmättningar på
45 000 värnpliktiga. Inom den fysiska antropologin (studier över människorasens historia och sammansättning) var Anders Retzius internationellt berömd. Han hade klassificerat kranierna i två grupper, dolikocefala (långskallig) och brakycefal (kortskallig). De dolikocefala var aggressiva, företagsama och strävade alltid framåt, medan de brakycefala var konservativa och drogs till familjeliv, enligt Retzius. Den förra gruppen representerades av bl a svenskar och andra nordeuropeer medan den senare representerades av de slaviska folken. Retzius hade försökt finna ett samband mellan kroppsliga egenskaper och t ex politiska karaktärsdrag, men inte lyckats bevisa att sådana samband existerade. En annan berömd person var de Gobineau som under en period var stationerad i Sverige. de Gobineau ansåg bl a att den judiska "rasen" var det största hotet mot den civiliserade världen. 1853 utgav han de två första volymerna av sin Essai sur I`inégalite des races humaines, där han utvecklade en sammanhängande filosofi om de olika "raserna". Men om hans idéer fick något fotfäste i Sverige är osäkert. Däremot var darwinismen och socialdarwinismen allmän, liksom tysk inspirerad antisemitism och kriminalpsykologiska teorier som var hämtade från den italienska skolan som hade grundats på Cesare Lombrosos teorier. Lombroso ansåg att ärftlig degeneration var orsaken till kriminalitet.

1882 grundades Svenska sällskapet för antropologi och geografi med redan nämnde Gustaf Retzius som förgrundsman. Svenska sällskapet var intresserade av bl a skallmättningar och det var deras idé att mätningarna skulle göras på de 45 000 värnpliktiga. Resultatet publicerades 1902 och man ansåg att Sverige hade den mest rena grenen av den germanska rasen i världen. Vid sekelskiftet 1900 hade en mer allmän blomstring för ras- och arvsbaserat tänkande framträtt. Den antropologiska traditionen inom svensk rashygien kom dock allt mer i skuggan av genetiken. En bidragande orsak var anstalten för växtförädling i Svalöv som grundades 1886. Anstalten kom också att bli viktig för introduceringen av mendelismen. 1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien. Sällskapet kom att stödja forskning och även hålla föredrag. Man fick vid något tillfälle tjänstgöra som remissinstans, t ex 1910 angående preventivmedelsfrågan. Någon större opinionsmässig framgång fick man aldrig. 1910 kom Mendelska sällskapet att bildas med nära anknytningar till rasbiologin.

Efter 1:a världskriget kom rasbiologin igång igen efter att delvis fört en slumrande tillvaro under kriget. Herman Lundborg, sedermera chef för rasbiologiska institutet och docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetslära, hade tankar på att grunda en kulturakademi och Svenska sällskapet för rashygien vaknade åter till liv. Man kom att ge ut en populärvetenskaplig serie om frågor som sterilisering och modern genetik. 1918 genomfördes en folktyputställning som turnerade runt i svenska städer. Samma år föreslog Fritiof Lennmalm att man borde inrätta ett nobelinstitut för rasbiologi. Förslaget genomfördes dock inte (röstsiffrorna var nio emot och åtta för). Istället framfördes förslag om ett statligt institut.

1920 framlades i båda kammrarna likalydande motioner med yrkande på att en utredning borde tillsättas för att utreda grunderna för att ett rasbiologiskt institut skulle kunna inrättas. I motiveringen till att ett statligt rasbiologiskt institut borde upprättas framhöll man bl a att det krävdes stora insamlingar av material om befolkningen i Sverige för att man skulle kunna utreda ärftlighetsförhållanden m m och för detta krävdes ett institut . Man ansåg också att ett rasbiologiskt institut skulle kunna fungera som ett skydd mot inre fiender. Dessa fiender var de defekta, asociala, abnorma och brottsliga människorna. Ärendet togs upp till utskottsbehandling, där man var positiv till förslaget, och gick även ut på remiss till universiteten, Medicinalstyrelsen, Karolinska institutet och kanslerämbetet. Alla var positiva förutom Karolinska institutet där några ansåg att något institut inte borde inrättas utan att Lundborg istället skulle få en egen professur . Efter remissvaren framlades en proposition den 11 februari. I riksdagsdebatten framlades argument både för och emot upprättandet av ett institut. De som var positiva framhöll värdet av att man skulle kunna bevara den svenska folkstammen, medan de som var negativa till förslaget framhöll de ekonomiska svårigheterna som landet brottades med. Det var alltså inga ideologiska argument som framfördes mot förslaget. Förslaget om ett statligt rasbiologiskt institut antogs och 1922 inledde institutet sin verksamhet. Institutet personal bestod av Lundborg, som var dess chef, en statistiker, en läkarassistent, en antropologisk assistent, en genealog, en reseassistent och en fotograf och hade en årlig budget av 60 000 kronor . Lundborg var en centralgestalt inom rasbiologin tillsammans med Nils von Hofsten, styrelseledamot för institutet. Hofsten var Medicinalstyrelsens expert och ledde i mycket steriliseringspolitiken i Sverige.

Ett av de första uppdragen för institutet var att göra en kartläggning och beskrivning av människorna i Sverige. Under det första året mättes ca 100 000 personer. 1926 var man färdig och boken "The Racial Character of the Swedish Nation" utgavs. En av institutets höjdpunkter var när man 1925 höll den nordiska konferensen i rasbiologi och antropologi i Uppsala. Andra viktiga händelser för institutet var deras föreläsningar som hölls från 1922. Bl a föreläste Eugen Fischer 1924. Han skulle senare bli föreståndare för Berlins institut för rasbiologi. En viss förändrad syn på rasbiologin kom med att institutet fick en ny chef, Gunnar Dahlberg, 1936. Tidigare med Lundborg som chef hade det som kallades "mainline eugenics" (inriktning på fysisk antropologi) varit det förhärskande, men med Dahlbergs tillträde övergick man allt mer till "reform eugenics" (medicinsk - genetiska förhållanden). Denna förändring berode på att man ersatte biologi med statistik och fysik eller med andra ord, socialdarwinism ersattes med social ingenjörskonst.

Dahlberg hade tidigare arbetat för rasbiologiska institutet som assistent vid dess medicinska avdelning 1922 till 1924. 1926 kom han att bli docent i medicinsk ärftlighetslära, vilket utvidgades med medicinsk statestik 1932. Samma år som han utnämndes till chef för rasbiologiska institutet blev han också professor i rasbiologi vid Uppsala universitet. Forskningsprogrammen vid institutet förändrades, bort från insamling och analys av antropologiskt material, vilket varit det förhärskande under Lundborgs tid som chef för institutet. Institutet hade också antagit ett nytt program 1932, detta kom också till viss del att förändras. Dahlberg föreslog att man borde studera bl a blinda, vanföra och sinnessjuka. För att se hur de klarade sig i samhället. Samtidigt borde man också studera ärftliga sjukdomar som t ex tbc och cancer och koppla dessa till frågan om livslängdens ärftlighet. Man skulle också använda sig av olika djurförsök för att t ex undersöka tbc:s ärftlighet.

Styrelsen för rasbiologiska institutet gick något motvilligt med på Dahlbergs förslag, även om man ansåg att 1932 års program borde gälla på sikt. Samtidigt ville styrelsen att en ärftlighetsmedicinsk avdelning under chefskap av Sjögren borde instiftas, detta för att programmet från 1932 bättre skulle kunna följas. Ärftlighetsavdelningen kom att inrättas 1939, troligen mot Dahlbergs vilja. Dahlberg ställde sig skeptisk mot att steriliseringspolitiken skulle ge någon allmän folkförbättring, samtidigt som han ansåg att judeförföljelsen och judeutrotningen i Tyskland inte säkert kunde ge några positiva rashygieniska verkningar. Dahlberg kom också att medverka vid UNESCO:s Statement on Race 1950. Han ingick bl a tillsammans med Gunnar Myrdal i den grupp som 1951 kommenterade uttalandet från året innan, genom att man underkände ordet ras och försökte istället ersätta det med ett annat ord. Vilket man misslyckades med. Under denna period återfinns också Nils von Hofsten i institutets styrelse, en ledande person inom den svenska steriliseringspolitiken. Utanför kretsen av de lundensiska växtförädlarna var han en av de första som introducerade den moderna ärftlighetsläran i Sverige. Han skrev bl a boken Ärftlighetslärans grunder 1 - 2, vilken under en längre tid var den enda läroboken i Sverige om genetiken.

Text: Mikael Widéen

Källa:
Utdrag ur: Widéen, Mikael, 1996: 1934 års steriliseringslag. Opublicerad C-uppsats, Historiska institutionen Lunds Univeritet.

Utdrag ur: Widéen, Mikael, 1996: Genitikens påverkan på rasbiologin 1936-1958. Opublicerad B-uppsats, Idé-och lärdomshistoriska institutionen Lunds Universitet.