Isaac Grünewald - Bespottad nydanare

"Om dom skriver jävligt eller bra om en, det gör detsamma, bara dom skriver". Orden är konstnären Isaac Grünewalds, en av dem som gick i bräschen för expressionismens utveckling inom konsten i Sverige. Grünewald var kontroversiell, han hyllades och attackerades i pressen - tyvärr ibland lika mycket för sitt judiska ursprung som för sin konst.

Det var under fattiga förhållanden som Isaac Grünewald föddes i Stockholm 1889. Fadern var antikvitetshandlare och modern hemmafru. Redan tidigt fick sonen börja bidra till familjens försörjning, bland annat gjorde han papperssnurror som sedan såldes för några ören. Trots familjens dåliga ekonomi lyckades Isaac få möjlighet att studera vidare, först på Katarina läroverk och senare på Södra Latin. På Södra Latin upptäckte Grünewalds teckningslärare sin elevs begåvning och anordnade så att Isaac kunde hålla sin första utställning - i skolans frukostrum år 1905. Isaac fick blodad tand och till föräldrarnas förtvivlan hoppade han av skolan i gymnasiet för att istället börja på Konstnärsförbundets skola. Kunskapstörsten drev Isaac Grünewald tillsammans med vännen Einar Jolin vidare till Paris 1908. De båda ynglingarna kom där i kontakt med de nya konstströmningarna i Europa. Framför allt blev Isaacs möte med Henri Matisse och åren på mästarens målarskola avgörande för Grünewalds konstnärliga utveckling.


1909 gjorde de svenska konstnärer som besökt Paris året innan en utställning i Hallins konsthandel i Stockholm. Gruppen, som bland annat bestod av Grünewald, Leander-Engström, Gösta Sandels och Birger Simonsson, kallade sig för "De unga" och hämtade sin inspiration från främst Matisse och Cézanne. Samtidens kritiker skrädde emellertid inte orden utan lät glåporden hagla över både utställningen och konstnärerna. Även för stora delar av publiken, som hade de akademiska förskönande idealen som norm, blev utställningen en chock. Smått ironiskt i sammanhanget är att just denna utställning i efterhand kom att betraktas som expressionismens genombrott i Sverige.

Striden om Vigselrummet

1912 bröt sig Grünewald tillsammans med bland annat sin dåvarande fru Sigrud Hjerten - som inte tillåtits vara med på utställningen 1909 eftersom hon var kvinna - ut ur "De unga". Istället bildade de en ny konstnärsgrupp som kallade sig för "De åtta". Samma år, 1912, utlystes en dekoreringstävling rörande Vigselrummet i Stockholms rådhus. Denna tävling kom att utgöra startskottet för den så kallade "Vigselrums-striden" med Isaac Grünewald som en av huvudpersonerna; Tävlingen hade utlysts av Eva Bonniers donationsnämnd och Grünewald deltog med bidraget "Mannen, kvinnan, barnet". I första omgången hittade nämnden inget förslag som ansågs tillfredsställande och utlyste därför tävlingen på nytt. Grünewald vann andra omgången men erkändes som segrare endast under förutsättningen att hans bidrag inte användes.

Uppdraget att utsmycka Vigselrummet gick istället till Georg Pauli. Grünewald tog nederlaget hårt och inte blev det bättre av att kritikerna med stadsarkitekt i spetsen ansåg att Grünewalds tävlingsbidrag var osedligt. Isaac längtade tillbaka till studietiden i Paris, men 1:a världskriget hade brutit ut och lade hinder i vägen för hans avresa.

Grünewalds drift att få uttrycka sig monumentalt hade tillfälligt grusats genom Vigselrumsstriden. Snart fick han dock en ny chans - som scenograf på Kungliga Teatern där han anställdes 1919 på inrådan av August Brunius. Under denna period var det mycket ovanligt att teatrarna anställde så kallade "fria konstnärer" som scenografer, och särskilt då en omstridd modernist som Isaac Grünewald. Det första verket som Grünewald tog sig an var "Guden och bajadären". Av okänd anledning avbröts dock arbetet och uppsättningen blev aldrig av. Istället var det "Simson och Delila" som blev Grünewalds sceniska debut. Mottagandet i pressen av Grünewalds dekorationer var blandat. Kritikerna riktade sin kritik bland annat mot att dekorationerna inte gick att kombinera med tredimensionella människor på scenen. Även icke-professionella kritiker gav sig in i striden och tidvis fick debatten drag av rastänkande och personförföljelse..

Slagsmål, fängelse och antisemitiska tilltag

I början av 1900-talet hade antisemitismen växt sig allt starkare både i Sverige och utomlands. Isaac Grünewald var, genom sin konst och med sitt judiska ursprung, en idealisk måltavla för antisemiterna. 1923 hamnade till exempel Grünewald i ett handgemäng med en konduktör på Kungälv station, eftersom konduktören ansåg att Grünewald var alltför berusad för att få följa med på tåget. Händelsen ledde till ett antal rättegångar där Grünewald både anklagades och till slut dömdes för våld mot tjänsteman under tjänsteutövning. Straffet blev en månads fängelse. Incidenten uppmärk-sammades i den antisemitiska boulevardtidningen Vidi och föranledde redaktör Barthold Lundén att skriva ett antal antisemitiska artiklar om Grünewald.

Lundéns artiklar om Grünewald var knappast återhållsamma utan var av grövsta antisemitiska art. Bland annat skriver Lundén följande:


"Där låta vi en sådan där kroksnablad Mindre Asiatisk ökentraskareättling, hvars vagga stått i något stinkande smutsigt polsk eller ryskt Ghetto, där hans förfäder under århundraden krälat kring i sin lump som skabbiga råttor, komma hit till vårt rena, germanska Sverige och börja ta sig ton mot oss..."

Som om det inte räckte med den obskyra tidningen Vidi, stämde även skämttidningarna Söndags-Nisse, Strix och Nya Nisse upp i den antisemitiska kören mot Grünewald, även om dessa var mer återhållsamma än Vidi.

Vid sidan av sitt måleri var Isaac Grünewald också en flitig skribent, föredragshållare, debattör och framträdde som en radikal kulturpersonlighet. Mångkonstnären Grünewald gjorde även en dansfilm, något som åter fick honom på kollisionskurs med samtidens kritiker. Filmen hette "Är dansen på förfall - ett kinematografiskt svar" och i den gjorde Grünewald och Sigrud Hjerten en uppvisning av modedansen one-step. Filmen skapade uppståndelse och Myndigheten för censur var tveksam till om den skulle få visas; filmen ansågs vara ett tvistigt fall och sakkunniga inkallades.

Eftersom man ville undvika "ungdomens upphetsning" inkallades även en psykologisk expert. Den psykologiska experten ansåg att filmen borde totalförbjudas. De konstnärliga rådgivarna ansåg dock att filmen borde tillåtas. Det blev en kompromiss, filmen tilläts men barnförbjöds.

Isaac Grünewalds påverkan på den svenska konsten kan, med facit i hand, inte överskattas: Han var en banbrytande konstnär som på ett avgörande sätt bidrog till att införa expressionismen i Sverige. Under 1930-talet fick också Grünewald slutligen sitt publika erkännande, bland annat manifesterat genom en professorstitel på Konstakademin 1932. Tyvärr avled Grünewald i förtid i en flygplansolycka 1946 utanför Oslo tillsammans med sin andra hustru Märta Grundell.



Text: Mikael Widéen

Tidigare publicerad på World Online

Skriv ut artiklen!