Anne föddes i Frankfurt 1929, hennes föräldrar Otto och Edith Frank hade då varit gifta i fyra år och hade redan en dotter, Margot, som var tre år äldre än Anne. Otto Frank var född 1889, samma år som Hitler, och hade under första världskriget varit officer i den tyska armén. Efter kriget inledde Otto en karriär inom den kemiska industrin. Allt verkade gå bra för familjen Frank, men 1929 samma år som Anne föddes, rådde fattigdom och missnöje i hela Tyskland. Hitlers parti NSDAP började få allt fler anhängare och Hitler beskyllde judarna för Tysklands situation.

1933 kom Hitler till makten och judarnas ställning i landet blev allt sämre. Otto anande att Hitlers maktövertagande inte skulle innebära något gott för judarna, särskilt inte efter att staden Frankfurt 1933 bestämt att judiska barn inte fick gå i samma skolor som ickejudar. Så när möjligheten kom att lämna Frankfurt och starta en firma i Holland tvekade Otto inte särskilt länge. Resten av familjen följde efter och de bosatte sig i Amsterdam.

Familjen Frank fann sig snabbt tillrätta i sin nya stad. De bodde i ett nybyggt bostadsområde där många tysk-judiska familjer slog sig ner efter att ha flytt från Tyskland. Anne fick många nya lekkamrater och två av hennes bästa kamrater var också flyktingar från Tyskland, Hannah Goslar och Sanne Ledermann. Av de två överlevde endast Hannah Goslar kriget.

Sedan 1934 gick Anne i skolan, först i en Montessoriförskola och sedan i en "vanlig" montessoriskola liksom hennes syster Margot. Anne som var en mycket livlig flicka med många kamrater tyckte om historia, filmstjärnor, grekisk mytologi och att skriva. Hon pratade mycket, vilket ofta ledde till att hon fick anmärkning och kvarsittning i skolan eftersom hon inte kunde hålla tyst. Anne älskade också att gå på kalas och att äta glass på glassbaren Oasen. I maj 1940 förändrades Annes och alla andra judars liv i Holland. nazisterna marscherade in och förföljelsen av judarna spred sig till ännu ett land.

Med tanke på familjen Franks erfarenheter från nazisternas framfart i Frankfurt undrar man varför de stannade kvar i Amsterdam och inte flydde till något annat land när ockupationen av Holland var nära förestående? Liksom många andra judar kände de sig säkra i det nya landet. Inte skulle väl Hitlers arméer anfalla det neutrala Holland? Samtidigt fanns det naturligtvis vissa praktiska problem. Det kostade pengar att fly, kanske kunde inte hela familjen samtidigt ta sig till ett nytt land, vilka familjemedlemmar skulle då tvingas stanna kvar?

Ett annat problem var också att många länder tvekade att ta emot judar, bland annat Sverige. Under de första veckorna av den tyska ockupationen kände naturligtvis befolkningen i Holland en viss oro och panik. Men för de flesta återgick livet snart till det normala rutinerna med arbete och skola. Inte ens för de holländska judarna förändrades livet särskilt radikalt med en gång. Inga getton byggdes, inga "arbetsbataljoner" sattes upp och några tyska Einsatzkommandos, sk dödspatruller, syntes inte till.

Förintelsen av judarna i Västeuropa skilde sig mycket åt från det mördande som samtidigt pågick i Östeuropa. Anledningen var att SS inte hade auktoritet att monopolisera den judiska politiken i Västeuropa, vilket berodde på att armén, partiet och utrikesdepartementet motsatte sig SS inblandning. Detta betydde dock inte att judarnas liv förblev helt opåverkat. Från 1940 var alla holländare tvungna att registrera sig eftersom tyskarna ville veta vilka som var judar. Mot slutet av samma år avskedades också alla judiska ämbetsmän.