Antisemitism kan ses som en fiendskap mellan två grupper som inte definieras territoriellt, utan som majoritet och minoritet. Eftersom objektet för antisemitismen, dvs judarna, definieras som främlingar som lever mitt ibland oss, har de överskridit en gräns som borde ha varit klart markerad. Antisemitismen kan därför ses som ett uttryck för en strävan att förstärka och upprätthålla denna gräns. Den varierande styrkan och intensiteten i antisemitismen kan kopplas till hur starkt man ansett att vikten av denna gräns borde upprätthållas, vilket går att koppla till diasporan. Judarna upprätthöll sin egen särart trots den långa tidsrytm som diasporan varade och därför kunde reaktionerna mot den judiska närvaron institutionaliseras och bli sjävreproducerande. Trots det lyckades judarna att anpassa sig till det premodernasamhället , vilket berodde på två förutsättningar. För det första att intensiteten i gränsdragningarna inte var för stark och för det andra samhällets uppbyggnad, med väl uppdragna gränser mellan klasserna.

Judarna kom att avskiljas ifrån andra grupper genom att de bodde i särskilda stadsdelar (ghetton) och genom klädedräkten. I de tyska länderna fick judarna bära en särskild hatt och i de latinska länderna en judestjärna. För att upprätthålla skiljelinjerna mellan judar och icke-judar formaliserades deras möten och inskränktes till ett minimum. De förbindelser som inte gick att formalisera, förbjöds helt enkelt eller motarbetades. De former av möten som var förbjudna var t ex äktenskap, samboende och vissa ekonomiska transaktioner.

För kristendomen var judarna motsägelsefulla och svåra att få ett grepp om. Judarna var fäder till kristenheten, samtidigt som de inte godtog kristendomens trosbegrepp. Kristendomen kunde inte förkasta judarna, eftersom den hade sitt ursprung hos dem, därför hoppades kyrkan att de skulle kunna omvända judarna, vilket skulle varit en stor seger. Kyrkans teori om judarna utgick från kyrkans egen reproduktion och ekumeniska makt. Därför kom judarna att särskiljas från de dagliga händelserna , vilket fick till följd att definitionen av judarna kunde användas skild från vardagslivets händelser och de faktiska judarna. Genom kyrkans teori om judarna fick antisemitismen en form där judarna var skilda från samhället och de judar som verkligen existerade. Därmed kunde människor som aldrig hade möt en jude trots detta, ha en klar uppfattning om hur judarna "egentligen" var. Som exempel på kyrkans angrepp mot judarna kan t ex nämnas att kyrkan ansåg att judarna skulle tillåtas leva vidare i underordnad ställning för att därigenom vittna om judendomens lögnaktighet och nederlag och kyrkans sanning och seger. Doktrinen formulerades av kyrkofadern Augustinus (354-430) och kom att ingå i den kanoniska lagen och fastslås genom det tredje konciliet (1179). Det var inte endast den katolska kyrkan som fördömde judarna. Även den protestantiska kyrkans grundare, Martin Luther, fördömde judarna. 1542 publicerade Luther en pamflett, "Mot judarna och deras lögner", där han hävdade att judarna, helt utan grund, var parasiter och ockrare.

Beskyllningarna om ritualmord uppstod i England 1144. Enligt traditionen skulle en ung pojke ha blivit mördad av judar som ett hån mot Kristi lidande. Mordet skulle ha planerats under ett möte i Narbonne av ett antal rabbiner som hade beslutat att ritualmordet skulle ske i Norwich. Myndigheterna tog dock inte någon notis om dessa beskyllningar, men oroligheter uppstod och en judisk person mördades. Detta sk ritualmord kom att få till följd att under flera århundraden pilgrimer kom för att besöka platsen och för att se relikerna av Sankt William, dvs den förment mördade pojken. Fler anklagelser för påstådda ritualmord riktades mot judarna, situationen blev efterhand ohållbar och 1247 utfärdade påven Innocentius IV en bulla som bl a tog upp ritualmorden och förklarade att de inte var judarna verk. Trots detta fortsatte anklagelserna om judiska ritualmord. Även under det 19:e århundradet har det förekommit anklagelser om påstådda judiska ritualmord, exempelvis från Kiev 1911-13 och från Massena i staten New York 1928.

I samband med modernitetens genombrott kom kommunikationen mellan klasserna att öka, vilket medförde att olika åsikter om judarna, som ibland var motsägelsefulla, blandades. Dessa "problem" kunde lösas på två sätt, antingen förkastade man de gamla förställningssätten eller så tillhandahölls nya argument. Båda dessa förhållningssätt kom att prövas i det tidigmoderna Europa. Judarna kom att hamna mellan det gamla samhällets försök att hålla sig kvar vid makten och modernitetens förespråkare. Särskilt märktes det, när de "antimoderna krafterna" angrep moderniteten och särskilt kapitalismen. Om de lyckades sammankoppla kapitalismen med judarna skulle den kunna fördömas som främmande, farlig, skadlig osv. Dock hade de antimoderna krafterna bara framgång så länge de lyckades övertyga människor om att den nya samhällsutvecklingen gick att hejda. Vid mitten av 1800-talet kom dessa försöka att misslyckas och därmed kom denna sorts av antisemitism, som kopplade penningen med juden, att upphöra, även om den därefter omskapades och absorberades i andra former. Den kom dock att inta en förgrundsplats i den europeiska socialismens historia.

En av de mest inflytelserika idéerna i den moderna antisemitismen var judarnas kosmopolism. Utspridda över stora delar av världen har de varit ett icke-nationellt folk och den "inre fienden". I en tid då nationstillhörighet var grundvalen för olika gruppers konstitiuering kom judarna att undergräva skillnaden mellan "vi" och "de". Att judarnas övernationella egenskaper var något positivt visas av det faktum att i början av nationsbildningsprocessen användes de som medlare mellan olika monarker. Men när de gamla arvrikena förvandlades till nationalstater, där patriotismen riktades mot staten och inte mot kungen, sågs judarnas internationella förhandlings möjligheter som något suspekt. Under 1700-talet började också den judiska assimileringen som fortsatte in på 1800-talet, i samband härmed började de restriktiva lagarna mot judarna att luckras upp. Runt 1850 var den politiska emancipationen i stort genomförd i de Central - och Västeuropeiska staterna. Upplysningen kom dock att lägga grunden för en ny form av antisemitism; rasantisemitismen.

Tidigare hade det ansetts att den vita rasen var enhetlig och judarna en del av denna "ras". Med framväxten av antropologin kom olika teorier om en rasmässig heriaki i svang. I detta sammanhang kom intresset för Indien och de lingvistiska undersökningar som pekade på ett samband mellan Europa och Indien att spela in. Myten om den ariska "rasen" skapades, vilken uppkom genom att Freidrich von Schlegel (1772-1829) tyckte sig se en rasmässig gemenskap utifrån den språkliga gemenskapen mellan Europa och Indien. Den vita "rasen" kom därefter att indelas i olika underraser (allt under påverkan av nationella s trömningar), men judarna ansågs nu vara en särskild "ras". Att judarna kom att betraktas som en egen "ras" fick vissa följder. När moderniteten växte fram suddades åtminstone de yttre skillnaderna ut mellan judarna och den övriga befolkningen, vilket betydde att man var tvungen att skapa nya avgränsningar mellan "vi" och "dem". I det moderna samhället fungerade inte religionen som gränsdragare utan man behövde något nytt. "Rasen" kom att framstå som den nya gränsdragaren, eftersom "rasen" var något man inte kunde komma från. Hur mycket judarna än försökte assimilera sig och undertrycka sin tro för att bättre passa in i samhället, kunde de inte komma från sin "ras", vilket gjorde att gränsen mellan "vi" och "de" hade förstärkts.

Med Charles Darwin (1809-1882) och hans bok Om arternas uppkomst (1859) kom nya frågor att ställas om de mänskliga raserna och rasbiologin växte fram. 1879 myntade den tyske journalisten Wilhelm Marr termen antisemitism ( vissa forskare anser dock att termen myntades 1880). Marr vände sig mot judarna inte på religiösa grunder, utan på politiska och kulturella. Om man lyckades lösa "judefrågan" hade man löst alla samhällsproblem ansåg Marr. Andra verk som publicerades och gav nya vapen till antisemiterna var t ex Huston Stewart Chamberlins (1855-1927) Die Grundlagen des 19.Jahrhunderts (1899) där han ansåg att judarna kom ifrån en onaturlig raskorsning och att den ariska "rasen" var överlägsen andra "raser". Edouard Drumont utgav 1886 en bok med titeln La France juive som även den var starkt antisemitisk. Han beskyllde bl a judarna för att ha startat den franska revolutionen och gjorde även en jämförelse mellan judar och arier. Judarna var, enligt Drumont, giriga, intriganta och jordbundna, medan arierna var heroiska, ridderliga och Guds söner. Karl Max kom även han att ge utlopp för anti-judiska känslor, som kom att förstärka stereotypen av juden som en bild av den moderna kapitalismen. Marx pekade bl a ut familjen Rothscild, som tillsammans med andra prominenta judar fick stå som symbol för den fiktiva hemliga judiska världsregeringen. Marx var inte helt igenom antisemit, bl a hade han inget emot den judiska emancipationen, men hans arbeten om religion kom att i Sovjetunionen legitimera en stark antisemitisk propaganda.

Antisemitismen har kommit att tjäna många olika syften, ofta helt skilda från varandra, vilket kan spåras till dess allmängiltighet och oberoende av tid och rum. Eftersom den begreppslige juden har kunnat anpassas till motsägande tvistefrågor har det ökat antisemitismens kraft.